Nu har jag varit hemma i dagarna 10.
Julen firades utan gran. Men i övrigt pyntade jag det jag ville. Inga måsten, bara lust.
Det är märkligt hur livet förändras från att inte tänka speciellt mycket på mitt hjärta. Till att inte kunna sova på vänstersida för hjärtslagen känns så obehagligt starkt. Nu kan jag inte gå uppför trapporna utan att bli andfådd . Så 3 trappor utan hiss är ingen hit just nu.
Natten mot annandagen vaknade jag med full panik helt övertygad om att jag kännt hur mitt hjärta slutat slå. Vågade inte röra en muskel på väldigt länge....Fruktansvärt att få sådan dödsångest mitt i natten.

Nu är denna blogg strax ikapp tidsmässigt. Från och med kommer jag att skriva om här och nu.
Om hur det är att leva med ett hjärta som varit friskt och fungerande, till att leva m ett hjärta som jobbar allt sämre. I väntan på operation skriver jag och sen får vi se var blogg tar vägen
Nyårsmiddag är nyss äten och nu vilar jag med smärtan strålande i bröstet efter att ha letat rätt på min hund som hade kvällrejs längre än jag trivdes med.
Du som läser är välkommen med frågor.
Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag

Natten innan jag åkte hem från sjukhuset var den första på 3 veckor som jag var smärtfri:-)
Blev utskriven direkt på morgonen och lovad besked om operation och vad kranskärlsröntgen visade, frampå eftermiddagen.
Åå det var fullkomligt ljuvligt att vandra genom stora sjukhuset utan smärta i bröstet:-*
Andfådd ja, men smärtfri :-)
Operation blir någon gång i februari och kranskärlen var exemplariska.
Så
Jag har ingen kärlkramp men får samma symtom när min trasiga aortaklaff får jobba för hårt. Att ta nitroglycerin kan få svimmning till följd...
Så ingen fysisk ansträngning ej heller stress står på schemat fram t operationen.
Kommer att bli vansinnigt uttråkad

Träffade den avdelningens läkare som meddelade att jag skulle antingen byta avd eller åka hem. Varvid jag upplyste den gode doktorn att jag inte tänkte åka hem förrän de utrett varför jag hade så ont.
Så blev det.
Den natten vaknade jag av att mitt hjärta slog i valstakt. Ont gjorde det och extraslagen dundrade på i en halvtimme.
Nästa förmiddag fick jag göra en kontraströntgen på kranskärlen.
Precis innan hade jag ett kort möte med min nya läkare.
Hon förklarade att normalt när aortaklaffen är öppen är öppningen 3 kvadratcentimter stor. På grund av mitt membran är min öppning endast 1/2 kvadratcentimter stor. Med andra ord 17% av ett friskt hjärta. Samt att min aortaklaff är skadad så en operation är nödvändig.
Jag som hade hoppats på att jag bara inbillade mig allt....
Tårarna rann nerför mina kinder på väg till kranskärlsröntgen.

Onsdag 19 december gjordes en kamera via matstrupen för att få tydligare bilder av vänster kammare.
Fy för den lede så obehagligt att svälja kameran även om jag var bedövad.
Om du har gjort gastroskopi vet du. Bara det att.vid denna undersökning stannar kameran mitt på bröstkorgen. Ont gjorde det.
Efteråt berättade den duktiga docenten att där låg ett membran framför aortaklaffen som gör passagen trång. Samt att aortaklaffen är skadad.
Vacklade tillbaka till avdelningen spottade blod och angina känning.

Varje gång jag tog nitroglycerin började hela världen snurra och jag tror jag kände vartenda kärl i huvudet.
Obehagligt.
Så jag fick gå hem o lägga mig varje gång jag fick kärlkramp. Först efter en kvart släppte krampen.
Så gick dagarna, försökte finna någon form av rytm. Men anginan kom ju både i vila som vid ansträngning, så det var liksom inte så lätt att få någon ordning.
På tisdag 11 december hade jag tvättstugan, rastade hunden medan tvätten torkade och kände på vägen hem att jag aldrig skulle orka bära upp tvätten.
Väl hemma landade jag i sängen för att vila. Efter en stund var det som att det exploderade i bröstet, kallsvetten bröt fram och trots att jag låg ner blev jag svimfärdig. Efter en stund släppte det och när jag lugnat ner mig gick jag ut och satte mig i soffan. Så hände samma sak igen.  Explosion i bröstet, Obehagligt och ont som inte släppte.
Så det blev blåljus igen och inläggning.

Efter jag kom hem från sjukhuset hade jag ont i bröstkorgen hela tiden. Först trodde jag att det kanske var någon form av träningsvärk efter elkonverteringen.
Dessutom var jag så otroligt förvirrad och yr.
Efter två dagar hemma slutade jag ta betablockeraren. Helt övertygad om att det var av den jag fick så ont.
Då det onda inte gick över ringde jag min läkare som ordinerade halva dosen.
På torsdagen- en vecka efter hjärtat började rusa- satte det igång med mängder av extraslag, så jag gick t min husläkarmottagning där de såg på EKG att kärlkrampen blivit värre.

Jag som inte ens visste att jag hade angina ( angina pectoris = kärlkramp)
Hem gick jag.med nitroglycerin och en sjukskrvning

Fast jag måste då säga att jag blev minst lika yr av nitro som av ingenting. Men det blev lättare att andas,

Omstart

Ja det var det som de gjorde med mitt hjärta 1 december.

Förmaksflimmret som jag fick åka in med kvällen innan slutade inte med hjälp av medicin. Så därför fick man göra en elkonvertering.

Man sövs i ca 10 min och de ger en elstöt med en defilibrator och vips skuttar hjärtat till och impulserna till hjärtslagen utgår från sinusknutan igen och det blir en lugn fin rytm..

Efter att  inte har orkat gå eller stå på ett dygn, var det väldigt skönt att kunna göra just detta.

Ett par timmar senare var det dags för hemgång, läkaren skulle bara lyssna på hjärta och lungor, och jag glömde min vana trogen att berätta att jag har ett medfött blåsljud.... Doktorn trodde inte riktigt på mig när jag sa att det var utrett och klart.

Jag var ju så förvirrad av all betablockerare de gett mig under ett dygn så jag mndes inte om det var ett systoliskt eller diastoliskt blåsljud.

Så vips låg jag på britsen i hjärta-eko rummet och det gjordes ett ultraljud.

Jag låg där med attityden, jaja få nu detta överstökat så jag får gå hem.....till dess jag såg rynkan mellan hans ögon och inser att den blir djupare och djupare....

-Vad ser du?

Läkare: Din vänsterkammarvägg är förtjockad och det ser ut att ligga ett membran framför....

Jag : Är det farligt?

Telefonen ringde och läkaren var tvungen att springa på ett akutlarm ( nope de har inte nån fancy liten sökare som piper, de har helt vanliga telefoner, attans)

När han kom tillbaka för att skriva ut mig, ritade han ett hjärta och visade vad han trodde sig ha sett, men han ville kalla till återbesök med en ordentlig ultraljudsundersökning.

Så fick jag mediciner, som jag inte skulle ha fått om han inte hört mitt blåsljud, och så fick jag åka hem :)

Iklädd pyjamasbyxor...:)))

Första gången nånsin jag åkte ambulans var den 30 november  i år.

Kvällen innan började mitt hjärta slå i en ohejdbar fart. Visst har det slagit extraslag förr, eller hoppat iväg i en tillfällig takycardi. Men den här arytmin slutade liksom inte.